Förslag #8
Ofta uppfattas det som en grundregel att cyklister har väjningsplikt för biltrafik. Även om det finns undantag så finns oproportionerligt många situationer där cyklister har väjningsplikt mot biltrafiken.
Enligt Trafikförordningen har cyklisten väjningsplikt mot varje fordon vars kurs skär den egna kursen när cyklisten kommer in på en väg från en cykelbana. Som cyklist har man dessutom väjningsplikt mot fordon på en körbana när man kommer in på den från en cykelbana som är en del av vägen.
För att komplicera det hela har bilister ansvar för att i vissa situationer ”anpassa hastigheten” eller lämna cyklister ”tillfälle att passera” . Dock har cyklisterna alltjämt väjningsplikt, vilket är starkare.
När man 2014 införde så kallade ”cykelöverfarter” skapades ett undantag från cyklisternas generella väjningsplikt. Vid dessa har biltrafiken väjningsplikt. För en cyklist kan det dock vara svårt att avgöra om man korsar bilvägen på en cykelöverfart (bilarna har väjningsplikt) eller en cykelpassage (cyklisterna har väjningsplikt) .
När städer har som målsättning att öka andelen cykelresor och arbetar aktivt för att få fler cyklister kan man ifrågasätta utgångspunkten att cyklister ska ha väjningsplikt och därmed bära det största ansvaret, gentemot bilisterna.
Det förekommer också egna lösningar i kommunerna, till exempel cykelfält som korsar andra körfält diagonalt eller cykelfält som plötsligt upphör – där resultatet blir att cyklister får väja oavsett vem som formellt har väjningsplikt.
När cyklisterna ökar i antal och cykelinfrastrukturen byggs ut är det rimligt att väjningsplikten fördelas mer lika. Detta kan göras antingen genom att bygga ut de nya cykelöverfarterna kraftigt eller genom ändringar i Trafikförordningen så att även cykelpassager och andra lösningar där cykeltrafiken korsar biltrafik, kan medföra väjningsplikt från bilisternas sida.
