Förslag #7
Även om målet för en ambitiös cykelplanering är att i högsta möjliga grad separera cykeltrafiken från både bilar och gående så är det ofrånkomligt att trafikslagen möts i en stad.
Det finns olika sätt att markera cykelbanor och cykelfält utöver trafikmärken och vägmarkeringar. Det kan göras genom att cykelbanan förhöjs något eller genom att beläggningen på cykelbanan har ett annat utseende. En vanlig metod internationellt är att cykelbanorna har en enhetlig färg.
Ibland används den enhetliga färgen enbart när cykelbanan korsar gator och vägar. Det finns också städer som använder färgen i en större del av cykelnätet för att göra det tydligt gentemot gående eller för att minska risken för att bilar kör eller parkerar där cyklarna ska kunna åka.
I Sverige har de färglagda cykelbanorna/fälten använts sparsamt. Som skäl mot dem anges bland annat att kostnaden är hög eller att beläggningen kan orsaka halka .
Varken i EU eller Sverige finns någon standardfärg för färglagda cykelbanor/fält. Både rött och blått förekommer. Internationellt finns också exempel på gröna cykelbanor.
Cyklister och andra trafikanter i Sverige kan således stöta på olika färger när de korsar kommungränsen , vilket knappast gynnar trafiksäkerheten.
Cykelbanor och cykelfält med egen färg på beläggningen är ett bra sätt att markera cykelinfrastruktur, om det kan göras utan att underlaget blir halt. Exempelvis gångtrafikanter kan lätt hamna på cykelbanan om de ansluter där skyltar och andra vägmarkeringar inte är synliga. En tydlig färgläggning minskar sannolikt risken för sammanstötningar mellan cyklister och gående samt uppmärksammar bilister på förekomsten av cyklister.
För att skapa tydlighet är det rimligt att det sätts en svensk standard när det gäller vilken färg som ska användas.
